Tänk om försäkringskassans handläggare hade kunnat reglerna på sina fem fingrar....?!

I dagarna har jag varit sjukskriven i 6 veckor och äntligen är jag snart igång och jobbar...

Men några pengar har jag ännu inte fått från försökringskassan trots att jag pratat med fyra handläggare och två speciallister. Anledningen till att det har blivit så här är att jag är ett så svårt fall och handläggarna vet inte hur de ska utreda mig. Dessutom har två av dem inte förstått svenska tillräckligt bra så att vi har kunnat kommunicera via telefon. Speciallisterna har kunnat sina regler och med de är jag helt överens. Men de beslutar inte utan säger enbart hur fall ska hanteras och rådger handläggarna. Och eftersom handläggarna fortfarnade inte riktigt förstår reglerna trots att både specillister och jag försökt förklara blir det inget beslut på mig... Lite kompetensutveckling för försäkringskassans personal vore nog bra...

Hur går det annars för mig då?

Jo, på måndag är det läkarbesök och jag antar att jag får plocka stöveln då. Eftersom jag haft så ont i ledbanden av att hålla dem orörliga har jag fuskat denna veckan och kört ganska mycket av med stöveln här hemma. Benet känns stadigt och bra även om jag haltar ännu, men jag är fortfarande svullen och vissa tidpunkter på dagen när jag varit i rörelse är det fortfarande bedrövligt svullet. Så jag hoppas på att få behålla stöveln för att ha utomhus, att få på en känga eller sko känns inte riktigt aktuellt ännu. Dessutom är jag väldigt öm och känslig i området runt ärret. Bara att dra en strumpa över är plågsamt så smärtar det. Känns konstigt att just detta moment gör så ont när jag inte har ont när jag går. Kanske har det att göra med att kroppen ännu inte anpassat sig till skruvarna på insidan? Inte aktuellt för en peeling direkt även om huden runt ärret är både torr och fnasig :o).

Jobba from tisdag tror jag dock ska funka fint! Här hemma går jag ju hyffsat och som jag skrev ovan hoppas jag få behålla stöveln för utomhusaktiviteter. Med den går jag både fritt och bra nu så det borde gå jättebra.

Men jag längtar... Till dagen då man kan slänga benen över sängkkanten utan att stretcha, tänja och vicka. Till dagen då jag kan promenera och röra mig obehindrat med barnen ute... Det känns drygt, samtidigt som jag är så oändligt lycklig över att bo i Sverige där man får sitt ben hopskruvat och lovord om att detta kommer att bli bra. Det är inte illa det!!

Ärret med prickarna efter de 16 stygnen.