Nu är magfläsket hotat! (Om bantning och tankar om att ge upp innan man börjat)

Nu är det såhär att jag under de senaste åtta åren har hunnit få fyra ungar... men också en massa extrakilon. Hur många vet jag inte ens för jag har inte vägt mig sedan dagen då jag stod på förlossningen och strax skulle bada i fostervatten och få andas lustgas.

Föräldraledigheterna är över, jag har börjat arbeta... och nu säger vänner att det är DAGS! Jag har till och med fått en veckomeny att följa. Tack tack, ser gott ut! Men hur tusan ska det här gå? Vad får jag äta? Vad får ja ginte äta? LCHF, GI? Ord och förkortningar med massor av förbud och ärligt talat känner jag inte riktigt till skillnaden mellan metoderna. Och ja, jag har googlat lite. Men känner att jag inte inte sätta mig in i det helhjärtat. Jag har liksom några barn, ett hem, ett arbete och kvällsaktiviter varannan kväll de kommande veckorna som också ska hinnas med i livspusslet.

Dessutom känns det svårt. Nästan dömt att misslyckas med tanke på att:

• Mitt ben samarbetar inte alls. Jag klarar inte av att promenera som jag skulle vilja, utan orkar bara 10 minuter och sedan får jag lida av det resten av dagen i form av värk, hugg och haltande.
• Jag kan ta med lunch till jobbet. Men det är sååå smidigt att äta pedagogisk lunch. Har inte riktigt tid att stå och värma mat och greja. Lunchrast har jag sällan så jag kan inte heller äta på den.
• Maken = bromskloss. EN sådan där STOR som står på järnvägen för att stoppa inkommande tåg. Att han ska behöva laga mat efter recept är tydligen jobbigt.

Hajjar ni?!?! Jag vill så gärna. Men hur ska jag kunna motivera mig och orka?

 

Måndag ska jag tydligen dra igång... enligt matsedaln :o). Så det här får väl bli stora ätarhelgen innan måttbandet ska fram.