Min lilla mormor

För lite mer än en vecka sedan var det dags att säga ett sista hejdå till min lilla mormor. Så konstigt och olustigt. Redan på morgonen kändes det som att jag skulle åka och hämta upp henne och så skulle vi gå tillsammans på begravningen. Och den där känslan dröjde sig kvar... I kyrkan kändes det ömsom som att hon satt bredvid mig och ömsom som att hon bara var ute på toaletten en stund. För det är ju här hos oss som hon ska vara. 

Att hon är borta och att jag aldrig mer kommer att få sitta bredvid henne, prata, dricka kaffe det går inte att greppa. Att jag aldrig mer kommer att ringa till hennes gamla telefon där man hörde sista ringsignalen klinga ut när hon lyfte på luren och sa "20304". För så svarade hon, alltid... Eller i alla fall efter att Lyckeby fick tvåan och nollan före de tre sista siffrorna i telefonnumret. Och att Lyckeby och även Köpingegården fick ändrat telefonnummer en gång i tiden ledde till att en hel hoper med anteckningspapper och fakturor med förtryckta uppgifter på kasserades och så fick jag allihop att rita på och leka affär med. 

Fyra av mormors syskon deltog och äldsta systern nu 96 år var så ledsen. Mormor och Ruth som dagligen talats vid, alltid. Ja, sorgen dröjer sig kvar....